ronjabagling

3 månader sen ja skrev här.. 
de här med min blogg, de går liksom lite upp å ner!
ibland e man i en sån period då man glömmer bort den, ibland i en då man helt enkelt inte har någe å skriva om, å ibland skriver man varje dag, flera ggr dessutom..
eller så e man i en sån period som ja e i just nu..
då ja önskar att ja hade kunnat skriva av mej.. bara vräka ur mej alla tankar å känslor..
men ja vill samtidigt inte.. för ja vet att folk i min närhet skulle skämmas över mej.. skulle skämmas över att jag "blottar mina känslor" inför andra människor.. skämmas över mig för att jag "klagar".

 

men de här är min blogg.. å ja skäms inte över att erkänna att ja mår dåligt.. ja skäms inte över att klaga här.. för bloggen är för mej ett sätt att få "lyfta av lite skit" från mina axlar... jag är som vilken människa som hellst, bara att jag är väldigt öppen om vad jag känner och tycker! för ja tror att jag mår bättre snabbare då ja kan prata om det, istället för att bara va tyst och stänga det inom mej.. Däremot känner jag mej alltid lite rädd, rädd för vad folk faktiskt ska tycka om mej... jag vill ju som alla andra människor, va omtyckt för den jag är.
sen folk som e in här å läser och tänker "usch vilken patetisk människa" eller kanske "åh stackars", ni behöver verkligen inte läsa, det är erat eget val! och tyck inte synd om mej, det är inte det jag vill!
å alla ni som nu skulle tycka nånting dumt om mej när ni läser min blogg, tänk efter.. har aldrig ni mått dåligt? aldrig nånsin? någon i er närhet som ni älskar som mått/mår dåligt? det är mänskligt att må dåligt, alla hanterar det på olika sätt..
och bloggen är för mej, ett sätt att hantera det på.

 

Jag har faktiskt ganska nyligen erkänt för mej själv att jag är deprimerad.. 
och om jag tänker efter, så har jag nog varit det lite till och från, eller iallafall till en viss grad, sen jag var runt 14..
Jag har aldrig kunnat acceptera att jag är den människan jag är, jag har fortfarande väldigt svårt för det..
Jag har så mycket kärlek inom mej som jag vill ge, för att jag inte kan ge den kärleken till mej själv.. å de e så många gånger man får höra folk säga "man kan inte älska någon annan förns man älskar sig själv", Bullshit säger jag! för jag VET att man kan det! jag älskar inte mej själv, men jag har folk i mitt liv som jag älskar mer än allt! min familj tex! jag älskar dom alla så oerhört mycket! och min pojkvän, Alex, jag älskar han med! verkligen, på riktigt! jag vet inte vad jag skulle göra utan han, han är mitt allt just nu! han är den människan som jag ser framför mej, när jag drömmer om framtiden!
mkt av varför jag mår dåligt tror jag är pga min fysiska hälsa, som snarare e som en 60 årings än som en 23årings.. vilket e väldigt frustrerande..

och varför jag just nu mår sämre än vad jag nånsin gjort, VET jag beror på att jag är arbetslös och har ingen inkomst överhuvudtaget... jag har ett lån på nästan 100 tusen för skolan som ska betalas tillbaka, jag har lånat säkert runt 15 - 20 tusen från mina nära och kära.. å de e ju ganska självklart att detta tynger ner mej extra då ja inte har jobb.. jag spenderar hela dagarna med att ligga här i sängen och längta efter Alex, och gräma mig över att jag inte har några vänner och hur länge pengarna ska räcka för mat..
och sen när Alex väl kommer hem, så är han väldigt trött efter jobbet... så då e de mat och sen sova..
vi hinner liksom inte hitta på något tillsammans.. å när de väl blir en liten lucka så att man skulle kunna hitta på någe, ja då har ju inte ja nå pengar som sagt.. så de går inte heller.. å samma sak dag efter dag.. så ja känner mej lite ensam.. ja längtar så himla mkt efter den dagen då ja med gott samvete bara kan lägga mig och hålla om min älskade, och bara ligga där.. inte bry sig om tiden eller någe.. bara få vara liksom, spendera hela dagen tillsammans med den som betyder mest..

Jag "firar" 12 slaget med att ligga i sängen med bihåleinflammation och penicillin.. och vetskapen att jag inte har något jobb.. Jag är sjukt avundsjuk på allt och alla, och även svartsjuk och en dålig flickvän..
sedan efter penicillin kuren, så får ja vara någorlunda frisk i 2 dagar, tills ja känner att det börjar svälla i min mun, vid en av visdomständerna som försöker komma upp.. detta blir så problematiskt så att jag inte kan bita ihop tänderna.. helt seriöst, så även om ja försökte så kunde ja inte få tänderna att nudda varann, för att de va så svullet.. va till tandläkaren å betalade 400kr för å få höra han säga att det är för svullet så dom kan inte göra något åt den tanden nu, å att den måste opereras bort... så jag gick i 8 dagar med väldigt ont och utan å kunna äta "fast" mat.. tillslut fick ja lägga lite mer än 1000kr på å dra ut tanden ovanför den som krångla, för att den "bet" ner på svullnaden, bara för å kunna äta vanlig mat igen(drog tanden gjorde jag i Onsdags, den 23e).. å under den här tiden så fick jag även "nej" på två jobb som ja sökt.. vilket fick mitt självförtroende att slockna lite till..

dagarna går sjukt segt, å sen när Alex kommer hem, så bara försvinner tiden å de e dax å sova.. utan att man liksom har hunnit umgås... dag ut å dag in...
vilket har gjort mej ännu mer bitter å nere, för jag vill så gärna känna den där närheten, ja vill så gärna känna mej som "the only girl in the world"... 
så jag har blivit en bitter å elak tjej istället.. som bara pikar och "hugger" på folk.. för att försöka må bättre själv antar jag... och som inte kan komma ihåg när ja skrattade sist..
däremot vet ja om att ja gråtit någongång under dygnet, de senaste 10 dagarna i sträck..

å ja har hemlängtan..
men vill inte åka ifrån Alex..
e så himla rädd att han kommer glömma bort mej.. å inse hur skönt det är när jag inte är i närheten..
å inte sakna mej.. när ja vet att ja kommer sakna han så mkt så att de gör ont!

tänk om han skulle inse, att ja e ingenting å ha..?

vad skulle ja göra då?

 

 

jaa.. nu får ja ta å sluta skriva..
ska kolla på nån film å försöka komma på andra tankar..